Dunker
Start Dunkersbygden Institutioner Föreningar Byar & gårdar NV Andra företag Byar & gårdar SÖ
Senaste ändring hemsida: Senaste ändring i detta dokument:
28 mar 2013 3 okt 2010

Härifrån når Du databasen <Släktskap>. Den är skyddad av ett lösen. Här nedan ser Du lösenorden.

Databas Användare:  Lösenord
Släktskap        <frukt>          

            <KIWI>

                                  

 

 Det var det rinnande vattnet som skapade förutsättningarna för Stålboga bruk. Det kom med årstidernas varierande kraft från Mälarmårdens sluttningar mot norr och utgjorde den enda naturliga energiresurs som gick att ta till vara från urminnes tider fram till elektricitetens välsignelse. Vindkraft fanns men bara i jordbruksbygder och just inte i den kärva sörmländska verkligheten. Man sökte vatten, man sökte fallhöjd att driva smideshammare och blästerbälgar. Överallt i landet togs dessa resurser till vara. Från sjöarna norr om Björndammens sedan länge tysta och tomma masugn rinner än i dag numera negligerade energitillgångar förbi det som förr kallades Nyhammaren men numera är idylliskt sommarviste med namnet Nykvarn till Stålboga med sina ruiner från stångjärnshammarens tid och fortsätter via flera smärre sjöar förbi Länna bruk och så småningom till Åker och Mälaren. karta över ekensholm - björndammen - stålboga Utan denna kraft var det uteslutet med någon form av järnhantering - men det krävdes också annat: tillgång till malm och tillgång till skog för kolning och i bägge fallen tillgång inom rimliga avstånd. Allt detta var känt redan under medeltiden - en ruin av en hytta i Kalkbro (nära Byringe) har nyligen daterats till 1200-talet - men det var först under 1500-, 1600- och 1700-talen som bergsbruket i Sörmland fick betydelse för landets ekonomi. Ändå förblev den sörmländska andelen av Sveriges totala stångjärnsproduktion liten. Man har räknat ut att den åren 1695, 1748 0ch 1803 pendlade kring 3,5 procent. Stålboga bruks verksamhet hänger intimt samman med tackjärnsproduktionen vid masugnen i Björndammen. 1637 invigs denna och konkurrerar ut den gamla vid Mora. Fyra år senare, 1641, anläggs en stångjärnshammare i Stålboga och ytterligare två år senare, 1643, utökas verksamheten med en stångjärnshammare vid Nyhammaren, nuvarande Nykvarn. Samma vattenflöde drev alltså blästern vid Björndammen och hamrarna vid Nyhammaren och Stålboga. En sockenkarta från 1670-talet visar att malmvägen mellan gruvorna i Starrsäter och Björndammen har samma sträckning som i dag. Ägarna har skiftat under århundradena men hela tiden har delarna i verksamheten hållits samman - ganska naturligt eftersom de var beroende av varandra: gruvorna vid Starrsäter, masugnen vid Björndammen och järnbruket i Stålboga. Ägarna satt på Holmens säteri, senare kallat Ekensholm. Redan 1698 måste masugnen i Björndammen stängas på grund av kolbrist. Verksamheten återupptogs först 1726. Stålboga måste få tackjärn från annat håll för 1710 vet man att det byggdes en knipphammare här och att bruket hade ett 20-tal anställda. 1716 är järnhanteringen vid Nyhammaren över. Det är åter kolbrist som är orsaken. Anläggningen blir kvarn och såg. År 1800 byggs en ny, modernare hytta med två pipor i Björndammen, som nu har fem anställda, en masmästare, en hyttedräng, två uppsättare och en slaggskjutare. Starrsäter har tre anställda och Stålboga fyra: en hammarsmed, en mästersven och två koldrängar. 1854 drabbas Björndammen av akut vattenbrist, vilket leder till att man tvingas inköpa en ångmaskin för att driva blästern. 1856 byggs en ny masugn – vilken är den nuvarande – i Björndammen och 1860 finns det 20 anställda där, medan Starrsäters gruva har 15 och Stålboga bruk sex anställda.

1883 avslutas brytningen av malm vid Starrsäter och arbetet sinar i Björndammen och Stålboga. 1884 – 1898 är Stålbogabruket en mekanisk verkstad och gjuteri med högst tre anställda. En träullsfabrik använder en del av byggnaderna. 1920 rivs stångjärnssmedjan i Stålboga.

 

Se vidare i dena källa om Stålboga av Jan Bergström

 

 

 

1